Lucka 3

Jaha, nytt år, nya arrangörer att hänga ut på bloggen. Du får en lucka!! Och DU får en!! ALLA FÅR EN LUCKA.

Någon vill säga hej till dig. Det involverar både tvåbent och inte-alls-bent (haha, nu var Hannski asrolig igen, ring Nobelkommitén för fan).

Den här någon heter Lisa.

Hej Lisa. (kör av massa fantomröster som säger Hej Lisa) (<- det eskalerade fort, Bex.)

Enjoy.

Hej, hälsar en liten bitsk finska!
Snapchat-9034363001593694531
(Hannski Noterar Viktiga Saker: Lisa är bra på att cosplaya, vilket är varför Lisa här cosplayar som “snäll ängel med gloria” när Lisa i själva verket är mer satan-ig. Åter till posten.)

Okej, jag är faktiskt lite svensk också, men bara typ halva vänsterfoten. Jag har fått i uppdrag att introducera mig själv för världen och er, och tänkte då i korta drag berätta vem jag är och vad jag har med FairyCon att göra!
Lite basic fakta i punktform för att det ser organiserat ut:
* Namn: Lisa
* Ålder: Gissa! (hint: gissa på 21 år)
* Bor: Oskarshamn
* Stjärntecken: Jungfru
* Hogwartselevhem: Slytherin
* Favoritfilm: The Perks Of Being A Wallflower
* Favoritdjur: EKORRE. Alla ekorrar är mina barn.
* Samlar på: Ekorrsaker i alla dess former (undantag för uppstoppade, det är ett stort NEJ), Muminmuggar och fina saker i största allmänhet.
* Mina tre bästa egenskaper: Kreativ, socialt kompetent och är världens soccer mom

Vad gör jag inom Yousei-kai och FairyCon, och hur hamnade jag här?
Inom Yousei-kai sitter jag och har åsikter på mötena och på nästa års FairyCon ska jag vara områdesansvarig för Info/Entré at your service! Jag hamnade här för att min vän Elin (som de flesta nog känner till som Munk) helt enkelt sålde min själ till föreningen. Ingen nåd visades.

Sådär! Det var lite om mig det, och för att avsluta inlägget tänker jag bidra lite till det nylanserade sagotemat genom att ge er möjligheten att läsa min fanfiction jag vann en av tävlingarna Activity ordnade detta år. Mitt pris var denna extremt söta mamegomasäl som jag symboliskt döpt till “Jun.”
Mamegomasäl
Vem vet, ni kanske också har chansen att vinna ett lika fint (eller ännu finare?!) pris om det anordnas fanfictiontävlingar även nästa år? Vi får se! För det är klart att ni kommer, right~??

Hamtaro och Dean Winchester bråkar om fjärrkontrollen

Han kände inte ens på dörrhandtaget om dörren var låst eller inte innan han sparkade in den med samma styrka som hos tre stridshästar på pilgrimsfärd. Han tog ett långt kliv in i huset, stannade till och scannade av situationen. Tystnad. Han sneglade över axeln på sin blanka svarta älskling som stod snett parkerad över garageuppfarten, och fortsatte sedan inåt i huset. Hans käkar var hårt sammanbitna, på det där sättet som fick främmande kvinnor att vilja klättra på honom som om han vore en klätterställning. Blicken var fokuserad och varje muskel på den löjligt vältränade kroppen var spänd – redo att gå till attack. Han höll pistolen stadigt framför sig med fingret fjäderlätt över avtryckaren. Fortfarande tystnad.
Det tog honom inte lång stund att genomsöka hela huset och konstatera att det inte fanns någon form av övernaturlig aktivitet där. Han suckade irriterat och svor över Sam, som sa att fallet krävde akuta åtgärder. Själv hade han inte kunnat följa med, något om “otroligt viktigt demoniskt tjafs blah blah blah” hade kommit i vägen. Dean var säker på att det var kvällskursen i porslinsmålning han skulle till, han hade sett broschyren Sam gömt undan under sin laptop.
Ett plötsligt krafsande ljug avbröt hans tankar och han höjde åter vapnet och var tillbaka i sitt extremt fokuserade tillstånd. Han gick in i vardagsrummet och tittade sig snabbt omkring. Bredvid en bokhylla från IKEA stod en hamsterbur han inte hade tagit så stor notis av tidigare. Nu såg han att en vitorange liten guldhamster med fruktansvärt glittriga ögon satt bland sågspånet och tuggade frenetiskt på ett solrosfrö. “Hamtaro” stod det på en ful handgjord skylt på sidan av buren.
“Beasty”, flinade Dean och tänkte att hamstern nog var det mest skrämmande i detta hus. Han fick också syn på TV-hörnan som bestod av en mäktig hemmabio med smällfeta högtalare och surroundsystem och en enorm filmduk. Lockelsen att sätta sig tillrätta framför detta paradis var för stor, han skyndade ut till köket och fann en oöppnad ölburk under diskhon och bänkade sig framför härligheten med fjärrkontrollen i sin hand. Med ett klick hade han sugits in i televisionens värld och kunde avnjuta sitt favoritprogram: “Ung och bortskämd.”
En kvart in i programmet behövde han pudra kängurun, och återvände efter det lyckade toalettbesöket några liter lättare och upptäckte att ett annat program visades. Han höjde ögonbrynen (och fick en snygg rynka mellan dem) och bytte tillbaka. När han satte sig stötte han till ölburken med armbågen, och med ett burkigt skrammel for den i golvet och en flodvåg av öl svepte över golvet.
“Helvete”, muttrade han, mer sur över att ha förspillt sådan dyrbar dryck än över att behöva torka upp oredan. Han gick åter igen ut till köket och hämtade en ny öl. När han kom tillbaka hade TV:n ännu en gång bytt program. Smått irriterad slet Dean av sig sin T-shirt (inte för att han var arg utan för att han inte hittat någon disktrasa att torka upp pölen med) och bytte kanal igen. Han såg sig omkring, något var i görningen. Kanske var det övernaturlig aktivitet i huset trots allt. Det kunde vara en trickster, alternativt en jobbig treåring som lekte kurragömma.
“Är det någon här?” sa han högt och bestämt, men inte ett ljud hördes, inte mer än knastrandet från hamsterns frenetiska tuggande. Han gick fram till buren och naglade fast blicken i den lilla varelsen. Han litade inte på sådant som var fluffigt och gulligt. Hamstern tittade på honom med sina oskyldiga ögon och rynkade på nosen. Fortfarande med blicken fäst vid hamstern satte han sig ner för att titta vidare på programmet. Han fnös och fortsatte titta.
KA-FUCKING-BRAK.
Dean for tvåhundranio centimeter upp i luften när hamsterburen slog i golvet. Han tog skydd bakom soffan.
“Jag visste det! Jag visste att det var något lurt med dig!” ropade han åt hamstern som hade rullat iväg över golvet. Hamstern blinkade åt honom och ilade blixtsnabbt fram till bordet, klättrade upp och tryckte in fjärrkontrollen i sina hamsterkinder och sprang iväg.
“Nä, nu jävlar!” skrek Dean och satte efter. Han var helt övertygad om att hamstern var besatt av en demon, de blanka svarta ögonen var avgörande nog.
Hamstern, som tydligen hette Hamtaro, zick-zackade över golvet och gjorde det omöjligt för Dean att trampa på den. Dean använde hela sin akademiska vokabulär till en lång svordomsramsa och började skjuta efter Hamtaro. Hela magasinet gick åt och det enda han lyckades åstadkomma var några hål i golvet och väggarna, samt ett sönderskjutet familjefoto. Han gjorde ett tappert försök att kasta pistolen efter Hamtaro men missade givetvis. Det handlade inte längre om att han ville titta på sitt program, utan om att hans heder inte skulle klara av att låta en hamster vinna över en ökänd hunter som honom.
Han började leta efter ett nytt vapen. Aggressivt slet han ut varenda låda han kunde hitta, samtidigt som han hörde Hamtaro fnissa i bakgrunden. I en av lådorna fann han sju avhuggna nyckelben och han ville inte veta hur de kommit dit, men han var säker på att Hamtaro hade med saken att göra. Den här hamstern var galen, eller ja, förmodligen besatt och därmed galen. Plötsligt fick Dean en briljant idé. Han skulle driva ut demonen ur hamstern med en exorcism.
Han sprang ut i bilen efter salt och skosnörshöljen och baner och en pincett och och några utskrifter på latin. Han visste inte om allt var nödvändigt men tänkte att det var lika bra att ta med allt ifall att. Han välte alla möbler och började rita över hela golvet och ställa och ljus och bananer här och var.
“Nu ska du brinna i helvetet”, sa han högt för sig själv, och just efter de sagda orden hörde han ett pipigt skri och bevittnade Hamtaro ta språng och måtta en välinriktad kung-fu-spark mot Dean som parerade den med en pincett. Han gjorde en sidorullning och gjorde sedan utfall mot Hamtaro i ett försök att sno tillbaka fjärrkontrollen, men i jämförelse med Hamtaros reflexer var Deans lika välfungerande som ett påskäggs, så han dundrade rakt in i bokhyllan och fick den över sig.
Efter trettiofem minuter, åttahundratolv svordomar och femtioen blåmärken senare hade Dean äntligen fått fast Hamtaro och tejpat fast honom i golvet. Hamstern skrek och sprattlade på gnagarspråk och tuggade fragda.
“Min värdighet ligger i dina kinder”, väste Dean mellan tänderna och började läsa från sina latinska papper. Hamtaro började vibrera och låta som en rakapparat och sedan svälla upp som ett dött påkört djur en varm sommardag. Men exorcismen gick föga som Dean hade planerat, för att istället för att kaskadspy upp en dåligt animerad pelare av rök började den lilla krabaten förvandlas. Hamtaro växte inom loppet av en flämtning till ett enormt monster med käftar som grävskopor. Dean drog slutsatsen att denna exorcism verkade ha en oförutsägbar effekt på animerade japanska hamstrar och satte av i full karriär mot bilen skrikandes som den högstadieflicka han innerst inne är. Med fumlande fingrar lyckades han få upp bilnycklarna och låsa upp den olåsta bilen och tryckte gaspedalen genom golvet och susade iväg. Hans näsborrar fladdrade majestätiskt som näsborrar tenderar till att göra när man befinner sig i en pressad situation, och han svettades ur alla tänkbara kroppsöppningar. Läget var kritiskt och han behövde göra sig av med hamstern som var honom hack i häl.
Han navigerade sig genom grannskapet med en rabiat Hamtaro tätt efter sig, och körde på allt i sin väg. Han väjde inte ens för Lottas brevlåda. Hela tiden tittade han nervöst i backspegeln och undrade vad han skulle ta sig till.
“Vad skulle pappa göra?” frågade han sig själv och visste att om han inte tog sig ur denna knipa så skulle han lika gärna kunna emigrera till Kuwait och försörja sig på att tillverka teflonpannor. Så fick han för ovanlighetens skull ännu en briljant idé och öppnade ett hemligt fack intill ratten där en röd knapp gömde sig. Han tryckte på knappen och ett par vingar fälldes ut ur hans chevy och hon lyfte från marken.
Efter lite skrytsam luftakrobatik tog han sikte på Hamtaro som hade börjat springa i cirklar runt sig själv. Han drog i en annan spak och en laddning med bergsalt for som en torped ur grillen på bilen och träffade Hamtaro i fontanellen. Som han hade hoppats på verkade Hamtaro ha en livshotande allergi mot salt och förlorade snabbt sin monstruösa storlek och återgick till sin ursprungliga form. Dean landade bilen och klev ur och tittade på förödelsen runtom honom. Han lyfte upp den lilla utmattade hamstern och stack in ett finger i munnen på honom och pillade ut fjärrkontrollen. Han log brett och slängde Hamtaro i närmste papperskorg.
“Verkar som att du har tappat kontrollen”, sa han triumferat och stängde locket.
SLUT
Made by Lisa

(Notis Från Hannski: Lisa skrev “hamnade” som “hamande” två gånger i första biten, tänkte inte redigera en fanfiction piece om Hamtaro och Dean Winchester så ni får den i all sin oredigerade glory. Hittar ni stavfel så kommentera gärna så att Lisa vet det till nästa gång : D men jag kan ju på rak arm säga att det inte heter “triumferat” i den formen där i sista meningen utan “triumferande”. Det var allt för dagens svenskalektion.)

Morgondagens lucka blir kul, hörni!

/Hannski & Bex

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s